Nu har det gått två månader sen Milo föddes och om jag ska komma ihåg vad som hände så är det nog dags att skriva ner det.
Jag hade gått över 11 dagar och det kändes som att Milo hade bestämt sig för att aldrig någonsin komma ut. På kvällen den 26 april satt jag och Ludwig i soffan och kollade på någon tv-serie, jag minns inte vad. Samtidigt så pratade jag med Evelina på messenger om att bebisen förmodligen skulle stanna i magen förevigt.
Runt den här tiden började jag känna av lite lätta värkar och jag tänkte att det nog var förvärkar och att kroppen övade sig lite inför förlossningen. Gjorde iordning mig och somnade sött.
Vid 01.30 ungefär så avbröts min skönhetssömn av att mina värkar började komma aningen tätare. Jag gick upp och tog en värktablett och värmde vetekudden. Planerade att somna om och i väntan på att värktabletten skulle börja verka klockade jag värkarna. De kom med ungefär 3-5 minuters mellanrum och höll i sig lite under 1 minut. Värkarna ville inte ge med sig och jag bestämde mig för att väcka Ludwig. Nu var klockan kanske 02.30 – 03.00 Jag sa att det kanske var något på gång och att han kanske borde ringa sin mamma som skulle se efter Leon. Med betoning på kanske haha. Jag vet inte varför jag inte ville ta värkarna på allvar och inse att det faktiskt var dags.
Ringde förlossningen och sa att jag kanske hade värkar och hon rådde mig att ta en till värktablett, vilket jag gjorde samtidigt som Ludwig gick omkring och packade klart bb-väskan. Värktablett nr två kände jag dock aldrig av. Tänkte att en dusch kanske skulle vara skönt och lyckades ta mig ner för trappan. Ludwig var gullig och satte in en stol åt mig som jag kunde sitta på men vid det här laget började det göra väldigt ont. Jag hade läst boken Föda utan Rädsla av Susanna Heli och tack vare den försökte jag att andas igenom värkarna. Kan verkligen rekommendera den boken, tror jag fick väldigt mycket hjälp av den. Jag var inte rädd för smärtan och vågade möta den och gå in i mig själv. Varje gång jag fick en värk räknade jag hur lång den var för att veta att den snart skulle ta slut. Stod framför spegeln lutad mot handfatet och rullade med höfterna, det fungerade bra i början. I duschen blev värkarna längre och jag kunde inte stå kvar. Jag som hade planerat att ta en dusch, tvätta håret och fixa till mig haha. Det fungerade inte riktigt om man säger så.
På väg uppför trappan kom världens värk och jag blev stående med Ludwig som tryckte på min ländrygg och masserade mig. Nu hade Leon vaknat också och han höll mig på ryggen för att visa att han var där han med gullungen. Lyckade tillslut komma upp för trappan men nu kände jag att det började bli bråttom. Ringde förlossningen och sa att nu kommer vi in men jag tog mig bara till toaletten. Där blev jag sittande för varje gång jag reste mig kändes det som att jag skulle kissa på mig. Stackars Ludwig försökte packa klart det sista men varje gång det kom en värk ropade jag på honom och han fick komma tillbaka då jag kunde hålla fast mig i honom. Han var verkligen guld värd och påminde mig om att andas istället för att skrika men jag minns inte riktigt om det lyckades så bra varje gång. Nu gick även vattnet och allt jag kunde tänka på var att nu kommer det bli värre.
Till sist tog han även beslutet att jag fick åka in i morgonrocken då jag omöjligt kunde klä på mig men återigen kom jag inte så långt. Ludwig hjälpte mig nerför trappan och satte mig på pallen innanför dörren men det gjorde för ont för att sitta still så jag la mig på golvet och trodde jag skulle gå sönder av smärtan. Genom allt detta så var fortfarande Leon där och jag hoppas verkligen att jag inte har gett honom men för livet. Jag blev satt i bilen eller jag halvlåg i baksätet, lutad mot Leons barnstol samtidigt som jag ringde förlossningen igen. Barnmorskan lovade att vi skulle bli uppmötta vid akuten och hon pratade med mig hela bilresan. Hon sa åt mig att andas snabbt när värken kom och passa på att slappna av ordentligt mellan värkarna. Jag ville helst trycka på men tack vare henne klarade jag mig.
Vi har aldrig tagit oss in till stan så fort. 10 minuter tog det hemifrån oss till sjukhuset. En resa som i vanliga fall tar runt 20 minuter. Det var tur att det var tidigt på morgonen för hade det varit rusningstrafik hade jag fött barn i bilen.
Vi möttes av två barnmorskor, eller en kan ha varit undersköterska, ärligt talat hade jag annat att tänka på. Ludwigs mamma var även hon där för att ta Leon men det har kag bara ett vagt minne av. Jag fick sätta mig i en rullstol och sen kördes vi snabbt till förlossningen. Väl där placerades jag i en säng och det konstaterades att jag var öppen 10 cm så det var bara att sätta igång och krysta. Jag frågade matt om jag kunde få lustgas iaf och den blev min räddning. Under Leons förlossning tyckte jag inte att den hjälpte överhuvudtaget men nu var den min bästa vän. Det kan ju visserligen ha berott på att det var allt jag hade. 24 minuter senare var Milo ute. Allt hade gått bra. Precis som sin bror hade han navelsträngen lindad runt halsen men det var inte lika tight den här gången så den orsakade inga problem.
Mitt blodtryck var aningen högt så vi blev inskrivna på special-bb och åkte sen hem dagen efter.
- Milo Aulis Erik Freddie
- 27 april
- 05.24
- 3500 g
- 50 cm
